Om elmarknaden
I Sverige kan alla elanvändare välja elleverantör fritt, men själva överföringen av elen sker via det elnätsföretag som äger elnätet där kunden bor eller har sin verksamhet. Det innebär att alla elanvändare är kund till två företag på elmarknaden – ett elhandelsföretag som handlar upp el och ett elnätsföretag som distribuerar elen hem till kunden. Ibland kan dessa ingå i samma koncern, men det är alltid två olika företag.
Elmarknaden - så fungerar den
Ellevio äger driver och utvecklar region- och lokalnät på västkusten, i Värmland, Skaraborg, Dalarna, Gävleborg och Stockholmsområdet och har därmed ansvar för att föra över el till elanvändare i dessa områden. För att säkerställa en stabil överföring krävs leveranssäkra, väl underhållna nät som också möter upp mot framtidens nya förutsättningar på elmarknaden.
Ett reglerat monopol
Anledningen till att elnätsföretagen har monopol inom sina områden är att det är mycket dyrt att bygga och underhålla elnät, och det är därför inte samhällsekonomiskt motiverat att bygga parallella elnät inom ett och samma område. För att värna kundernas intressen finns en myndighet, Energimarknadsinspektionen, som reglerar elnätsföretagens verksamhet. Regleringen styr elnätsföretagens verksamhet så att elanvändarna betalar ett skäligt pris för elöverföringen samtidigt som företagen kan uppnå en rimlig avkastning. Regleringen ska också skapa förutsättningar för ett långsiktigt hållbart elnät. Det betyder att elnätsföretagen ska anpassa sina nät till kraven på en ökad andel förnybar el, till exempel vindkraft. Elnätet ska också hålla en hög kvalitet för att undvika avbrott.
Tre typer av elnät
I Sverige har vi tre typer av elnät:
- Stamnät, kan liknas vid motorvägar där stora mängder el kan överföras långa sträckor.
- Regionnät, kan liknas vid riksvägar där elen transporteras till städer, tätorter och till vissa större industrier.
- Lokalnät, kan liknas vid stadsgator, distribuerar elen ända hem till kunden.
Stamnätet är ett så kallat transmissionsnät med spänning på 220 000 Volt eller mer, medan region- och lokalnät benämns distributionsnät och har lägre spänningsnivåer. Den el som kommer ur vägguttaget hemma har normalt en spänning på 230 Volt.
Sveriges stamnät utvecklas och förvaltas av det statliga affärsverket Svenska kraftnät, som också har systemansvaret för hela det svenska elsystemet. Lokal- och regionnäten ägs och drivs däremot av cirka 170 olika elnätsföretag. De tre största elnätsföretagen Ellevio, E.ON och Vattenfall förser mer än hälften av Sveriges elanvändare med el. Många elnätsföretag ägs också av kommuner.
Produktion – alltmer lokalt och förnybart
Produktion av el kan ske genom bland annat vattenkraft, kärnkraft, vindkraft, biokraft, kolkraft, gaskraft, vågkraft och solkraft. I Sverige står vattenkraft och kärnkraft för drygt 80 procent av elproduktionen. De största elproducenterna i Sverige är Vattenfall, Uniper, Fortum, Statkraft och Skellefteå Kraft.
För närvarande pågår ett stort skifte i elproduktionen, i och med en ökad andel förnybara energikällor i form av sol- och vindkraft. Elen produceras också lokalt i allt högre utsträckning. I vissa fall är elkonsumenter även elproducenter (så kallade prosumenter) genom att de ansluter till exempel solpaneler eller mindre vindkraftverk till elnätet, där de kan mata ut överskottet av elen.
Distribution – nya krav på elnätet
Den förändrade produktionen ställer nya krav på elnätet, som måste bli mer flexibelt och fungera i båda riktningarna. Vissa dagar och vissa tidpunkter behöver elnätet ta emot lokalt producerad överskottsel och andra dagar behöver det distribuera tilläggsel från kraftverk långt bort. Sol och vind är exempel på väderberoende energikällor som inte gör det möjligt att planera produktionen. Elnäten måste alltså kunna hantera ett ojämnt inflöde från dessa energikällor.
Elhandel – en fri marknad
Elhandel innebär att elproducenterna säljer elen till elhandelsföretag som i sin tur säljer den vidare till elanvändarna. Oftast sker handeln över elbörsen. Den nordiska elbörsen kallas för Nord Pool. Medan elöverföringen är en reglerad monopolmarknad sker handeln i öppen konkurrens. Det finns ett hundratal svenska elhandelsföretag. De största är Vattenfall, E.ON, Fortum, DinEl och Bixia.
Samverkan över gränserna
Elmarknaden påverkas också av elsystemen i närliggande länder. Man brukar säga att elmarknaden idag är nordisk och blir alltmer europeisk i takt med att överföringsförbindelser byggs mellan olika länder. Idag har Sverige 17 överföringsförbindelser till Norge, Finland, Danmark, Polen, Tyskland och nu senast Litauen, där Nordbalt-kabeln driftsätts under 2016.
Remissvar från Ellevio
Elnätet skapar förutsättningar för det som människor tar för givet; att lamporna i hemmet lyser, att datorer, mobiltelefoner, rulltrappor och hissar fungerar, att industrin producerar – allt det som bara måste fungera, alltid. För att det ska fortsätta så kräver det att vi som elnätsföretag tar en aktiv roll i samhällsdebatten och ett viktigt verktyg för det är våra remissvar.
Ellevio får remisser från en mängd olika avsändare bland annat Regeringskansliet, Energimarknadsinspektionen och andra myndigheter. Syftet med remisser är att inhämta synpunkter från berörda instanser kring vilka konsekvenser ett förslag kan få vid genomförande samt att främja ett brett deltagande i samhällsdebatten.
Våra remissvar tar utgångspunkt i kundernas och samhällets behov för att möjliggöra utvecklingen av det digitala samhället i det långsiktiga såväl som det lokala perspektivet. Vårt kompetensfält spänner över många ämnen men rör i huvudsak klimat, energi och infrastruktur exempelvis elnätsreglering, nättariffer, kraftsystemfrågor samt energiomställningen.
Här kan du läsa Ellevios svar på remisser och därmed vad vi tycker i olika frågor:
Vår marknad – ett reglerat monopol
Elnätsföretagen i Sverige har monopol på elöverföringen i de områden där de ansvarar för elnätet. Därför reglerar Energimarknadsinspektionen (Ei) företagens verksamhet.
Ei:s syfte är att se till att elanvändarna får betala ett skäligt pris för elöverföringen, säkerställa god leveranssäkerhet samt skapa förutsättningar för rimlig avkastning för den som investerar i elnätet. Ei bestämmer hur mycket vi som elnätsföretag får ta betalt. Det kallas intäktsramar och nivåerna bestäms för fyra år i taget i förväg, så kallad förhandsreglering. Elnätsavgifterna som kunderna betalar ska enligt ellagen vara skäliga, objektiva och icke-diskriminerande.
Intäktsramarna ska täcka skäliga kostnader för att driva verksamheten och samtidigt ge en rimlig avkastning. Ei tar även hänsyn till kvalitetsaspekter som leveranssäkerhet när de bestämmer hur stora intäkter vi får ha, det vill säga hur mycket vi får ta betalt av kunderna. För längre elavbrott gäller särskilda villkor – då får kunden ersättning direkt av oss. I nuvarande reglering är intäktsramarna uppdelade på geografiska områden och alla kunder i ett område delar på kostnaderna för just det området. Få kunder delar på kostnader för ett elnätsområde i glesbygden, medan långt fler kunder delar på kostnader för ett stadsnät.
Från och med 2016 gynnar regleringen företag som investerar för att möta framtidens krav på elnätet genom att ge incitament för nyinvesteringar. Regleringen uppmuntrar även hög leveranssäkerhet och elnätsföretag som inte når upp till en hög leveranssäkerhet blir bestraffade. Ellevios affärsplan för de närmaste åren är anpassad till regleringens upplägg, bland annat genom ökade investeringar och lägre driftskostnader.
För mycket eller för lite betalt regleras i efterhand
Ellevio – och andra elnätsföretag – ansöker om intäktsram vart fjärde år. Inför perioden 2016–2019 ansökte vi under 2015 och i början av 2020 ska vi lämna in uppgifter om vilka intäkter vi haft 2016– 2019. Därefter bedömer Ei om vi hållit oss inom våra ramar eller om en justering behövs för kommande period.
Om ett elnätsföretag tagit för mycket eller för lite betalt av sina kunder påverkar hur mycket bolaget får ta betalt under kommande fyraårsperiod. Om vi tagit för lite betalt blir intäktsramen högre – och tvärtom. Om ett elnätsföretag har tagit ut mer av sina kunder än vad som varit tillåtet kan det i vissa fall även få betala en straffavgift.
Samhällets behov driver utveckling av regleringen
Trender i samhället, till exempel mer förnybar, väderberoende och distribuerad elproduktion, elektrifieringen av transportsektorn och urbaniseringen ställer nya krav på elnätet. Ei anser att det behövs mer forskning om hur några av dessa trender påverkar stabilitet och leveranssäkerhet, vilket Ellevio instämmer i.
Vi på Ellevio ser ett behov av förändringar framför allt inom två områden: Det första är att det bör finnas incitament för innovation och möjlighet att testa nya lösningar. Det andra är frågan om kostnadsfördelning mellan kunder, både mellan områden kopplat till urbaniseringen och över tid. Allt fler flyttar in till städerna vilket lämnar färre att dela på kostnaderna på landsbygden. Målet bör vara att elnätet på ett kostnadseffektivt sätt utvecklas till stöd för samhället, med en långsiktigt stabil prisutveckling för kunden.
Intäktsregleringen sätter ramarna för elnätsföretagens tillåtna intäkter
Den tillåtna intäkt som Ei beslutar om består av fyra olika delar: kapitalkostnadsersättning, påverkbara kostnader, opåverkbara kostnader och slutligen ett kvalitetsincitament.
Kapitalkostnadsersättningen är ersättningen för själva elnätstillgångarna inklusive system för drift av elnätet och mätning av elanvändning och de investeringar som görs i dessa. Ersättningen beräknas baserat på respektive företags elnätstillgångar (en regulatoriskt beräkning som är lika för alla elnätsföretag) och en kalkylränta (wacc = weighted average cost of capital) som ska täcka räntor på lån, skatter och avkastning. Kalkylräntan för regleringsperioden 2016–2019 är 5,85 procent.
Opåverkbara kostnader är kostnader vi inte kan påverka själva, utan som går ”rakt igenom” vår verksamhet. Det handlar främst om kostnader för så kallade angränsande elnät, de nät som transporterarelen från produktionsstället fram till vårt elnät, till exempel stamnätsägaren Svenska kraftnät, och kostnader för inköp av el som förloras vid överföring (så kallade nätförluster). De opåverkbara kostnaderna innehåller också särskilda myndighetsavgifter som elnätsföretagen är ålagda att ta ut från kunderna.
Påverkbara kostnader är kostnader vi själva kan påverka: kostnader för underhåll, kundservice, driftövervakning med mera. På dessa kostnader har vi ett effektiviseringskrav. Varje år ska vi bli lite mer effektiva. Om vi är mindre effektiva än genomsnittet i branschen får vi ett straff i form av lägre tillåten intäkt.
Kvalitetsincitamentet baseras på strömavbrott som är mellan tre minuter och tolv timmar. Beroende på hur tillförlitliga våra elnät är kan vi få avdrag eller påslag på vår tillåtna intäkt. Ersättning för avbrott som är längre än tolv timmar ligger utanför intäktsregleringen. Dessa betalar elnätsföretagen direkt till kunden.
Kundens elfaktura består av tre delar
Elnät – kostnaden för att få elen transporterad från produktionsstället (till exempel ett vatten-, vind- eller kärnkraftverk) genom elledningar, kablar, fördelningsstationer, nätstationer till hemmet eller arbetsplatsen.
El – kostnaden för själva elen som kunden använder, som elhandlaren köper via elbörsen och säljer till kunden.
Skatter och avgifter – drygt 40 procent av elfakturan består av skatter till staten och avgifter till myndigheter.
Elnätsdelen består i sin tur av flera delar
Elnätsdelen på kundens totala elfaktura är fördelad enligt följande:
Kapitalkostnadsersättning, 50%
Opåverkbara kostnader, 30%
Påverkbara kostnader, 19%
Kvalitetsincitament, 1%
